Artporträtt av fåglar på Stockholms ström

2015 ersattes den tidigare skylten över fåglar vid Stockholms ström med en ny. Den nya skylten har den välkända fågelkonstnären Hans Larsson målat. Den visar bättre de arter som numera finns runt strömmen under vintern när matningen är igång. Arttexterna är skrivna av vår mycket kunnige Örjan Sjögren.

Knölsvan
Knölsvanen är den vanligaste svanen på Stockholms vatten och en välbekant häckfågel i många sjöar och längs Östersjökusten. Den jämnstora sångsvanen ses ibland också på Strömmen, och från denna skiljs den lättast på den orangeröda näbben med den svarta knölen vid näbbfästet. Knölsvanen har också en något annan hållning än sin släkting, vilket kan vara till hjälp om man ser fåglar på avstånd. När knölsvanar ligger stilla på vattnet håller de ofta halsen krökt, och stjärten som är lite längre än hos sångsvanen brukar hållas upprätt. Ungfåglarna har en brungrå fjäderdräkt som blir allt vitare under det första levnadsåret. De har ingen näbbknöl, men däremot en svart teckning vid näbbfästet som kontrasterar mot ansiktet.
Näbbknölen är för övrigt allra störst hos äldre hanar under häckningstid. En stor knöl tyder dessutom på stor kroppsvikt och att fågeln är i god kondition.
Knölsvanen har i hög grad anpassat sig till ett liv i människans närhet och är ofta väldigt oskygg. Under häckningstid kan den uppträda rätt aggressivt mot alltför närgångna besökare, vilket kanotister och badare ibland kan få erfara. Fågeln reser då vingarna som segel över bakkroppen, ett arttypiskt beteende, och närmar sig inkräktaren medan den ger ifrån sig väsande läten.
Annars är knölsvanen rätt tystlåten. Men när den flyger hörs ett vinande ljud från vingarna, ett ljud som man inte hör från sångsvanar.
Som med de flesta andfåglar varierar antalet övervintrare på Strömmen stort från år till år, beroende på hur mycket öppet vatten som finns. Stränga vintrar kan flera hundra knölsvanar ses på de isfria delarna. De flesta knölsvanar som ses på Stockholms ström under vintern tillbringar troligen resten av året i Mälardalen och Stockholms skärgård. De flyttar alltså inte särskilt långt, om de inte behöver. Men ringmärkning har visat att de inte alltid är så förutsägbara. En knölsvan som ett år övervintrade på Stockholms ström sågs nästa vinter i Köpenhamnsområdet, för att året därpå åter dyka upp i Stockholm.

Sångsvan
Sångsvanen brukar uppfattas som mer av en vildmarksfågel än den, i de här trakterna, betydligt vanligare knölsvanen. Till vildmarkskänslan bidrar det ljudliga trumpetande lätet, som har en något ödslig klang. De flesta sångsvanarna häckar också i öde trakter långt i norr, på tundra, myrar och i mindre skogssjöar, från Skandinavien och vidare österut ända till Stilla havskusten.
Under större delen av 1900-talet var sångsvanen mycket sällsynt i Sverige. Men arten har sedan 1970-talet både ökat i antal och spritt sig söderut och förekommer numera som häckfågel i hela landet. En viktig orsak till det är det minskade jakttrycket, inte bara i Sverige där den har varit fridlyst sedan 1926, utan även i flera andra länder som är viktiga för utbredningen. En annan trolig orsak är det förändrade jordbruket, som har gett arten ökade övervintringsmöjligheter och fler rastplatser under flyttningen.
Utseendemässigt skiljer den sig från knölsvanen framför allt genom den gula och svarta näbben, där det gula fältet på den inre delen breder ut sig som en kil mot den yttre delen av näbben. Den svagt sluttande pannan och raka näbbryggen och den, hos simmande fåglar, oftast raka halsen ger sångsvanen en elegant och typisk profil. Ungfåglarna är grå, och har inte samma bruna ton som unga knölsvanar.
På Stockholms vatten är sångsvanen en ovanlig, men numera så gott som årlig vintergäst. Det rör sig oftast om enstaka fåglar eller mindre grupper med färre än tio individer. I mars- april och oktober- november kan överflygande, sträckande sångsvansflockar ses över staden, på väg från eller till häckningsområdena i främst Finland och Ryssland. De flyger då ofta i plogformationer och ger ibland ifrån sig sitt trumpetande läte. Det kan vara en imponerande storstadsupplevelse.

Grågås
Grågåsen är en av de svenska häckfåglar som har ökat mest i antal under de senaste decennierna. Liksom sångsvanen och flera andra gäss har grågåsen gynnats av det moderna jordbruket och den stora användningen av höstsådda grödor. Grågåsen häckar framför allt i södra Sverige, men sprider sig norrut, i sjöar och våtmarker samt på skär och öar längs kusterna. Tidigare var den i huvudsak en typisk, men ovanlig, skärgårdsfågel.
På en del håll har den också har intagit städerna, men om man undantar delar av Djurgården har det ännu inte skett i Stockholm. I innerstan är den en rätt sparsam gäst. Den ses framför allt, fåtaligt, under flyttningen, i mars-april och augusti-oktober, eller med enstaka exemplar under vintermånaderna. De flesta skandinaviska grågäss övervintrar i Nordvästeuropa och vinterobservationer i våra trakter är ovanliga. Milda vintrar kan dock betydande antal ses i Skåne.
Grågåsen är en stor och rätt enhetligt ljust gråbrun fågel med aningen grova drag. Halsen är kraftig och näbben stor och ljus, skär till skärorange. Benen är skära. Ben- och näbbfärg kan vara bra att lägga märke till för att skilja den från andra, ovanligare, i huvudsak gråbruna gäss av släktet Anser. Grågåsen har dessutom ett ljusare grått huvud än dessa arter och i flykten kan man på vingarnas ovansida se karakteristiska silvergrå fält som kontrasterar mot mörkare rygg och vingpennor. Även vingarnas undersida är tydligt tvåfärgad, med en ljus framdel och mörka vingpennor.
Med tanke på grågåsens kraftiga expansion på senare tid kan man tänka sig att vi får se mer av den här fågeln i framtiden, även i innerstan

Kanadagås
Kanadagåsen är en bastant fågel, vår största gås. Den har ljusbrun kropp, lång svart hals och vit kind. Ibland förväxlas den med den betydligt mindre vitkindade gåsen, som dock är mer vit i ansiktet och så även i pannan, har svart bröst och gråsvart kropp utan bruna inslag.
Kanadagåsen är en inplanterad art, men eftersom den sedan länge har etablerat sig och fortplantar sig utan människans hjälp räknas den som en svensk häckfågel. Mer ”naturligt” förekommer den över större delen av Kanada och USA, där den också är mycket vanlig. Det är en oerhört anpassningsbar fågel som häckar i både halvöken och tundraliknande miljöer, i skog och öppna landskap. Den har även gjort sig hemmastadd i många storstadsområden. De svenska kanadagässen härrör från utsättningar på 1930-talet.
Kanadagåsen har expanderat kraftigt, framför allt sedan 1980-talet, och häckar hos oss i sjöar, åar och havsvikar. Men den gillar som sagt också mer urbana miljöer, fast alltid med närhet till vatten. Inte sällan är det här platser som också är populära bland människor, och eftersom kanadagåsen i de här miljöerna kan bli nästan halvtama uppfattas de kanske av somliga som rätt sturska.
De flesta skandinaviska kanadagäss (utom de norska) övervintrar i södra Sverige, Danmark och norra Tyskland. Men i Stockholm kan arten ses året om. Några par häckar och på vintern brukar mellan tio och femtio individer kunna ses, utspridda på de olika isfria delarna av stans vatten.

Vitkindad gås
Den vitkindade gåsen har, liksom några av sina släktingar, ökat dramatiskt i antal sedan 1970- och 80-talen, och i det stockholmska fågellivet är den ett relativt nytt inslag. Tidigare var den vitkindade helt och hållet en arktisk häckfågel, som på väg till och från övervintringsområdena på Nordsjöns kuster passerade delar av södra Sveriges kuster, Öland och Gotland. Fortfarande häckar den stora majoriteten av världens vitkindade gäss på Grönland, Svalbard och Novaja Zemlja, där den har ökat. Men på 1970-talet etablerade den sig också på en av de viktigaste rastplatserna, nämligen på Gotland. Därifrån har den sedan spritt sig till flera platser runt Östersjön.
Kolonierna i Stockholmsområdet ansågs länge härröra från Skansenrymlingar. Men troligen har denna grupp åtminstone förstärkts kraftigt med fåglar av vilt ursprung, som Skansengässen kan ha slagit sig samman med under flyttningen.
Den vitkindade är en liten brokig gås, vackert tecknad i svart, vitt och grått. Ytligt sett påminner den om den större och mer långhalsade kanadagåsen. Se denna art för övriga skillnader.
Den anländer tidigt på våren, i mitten av mars till början av april. Kolonier i Stockholms närhet finns bland annat på Fjäderholmarna och södra Djurgården, men enstaka par kan också häcka på lämpliga platser i själva ”betongen”, som på Kastellholmen. Rastande och födosökande fåglar kan ses i skapliga antal lite varstans, gärna på gräsmattor nära vattnet. På sensommaren och hösten då årsungarna drygar ut flockarna kan de, fast mest utanför stan, bli ganska många. På en del platser betraktas de därför som en sanitär olägenhet, eftersom de anses skräpa ner.
Mot slutet av oktober har de flesta vitkindade gässen lämnat Stockholm och det är mycket ovanligt att arten ses här under vintern. 

Gräsand
Gräsanden är en av världens talrikaste och vidast utbredda änder, och utan tvivel den mest välkända. Den häckar vid nästan alla slags vatten, näringsrika sjöar och havskuster, myrar och parkdammar och till och med diken. Enda kravet är att det inte är för djupt och att ett minimum av skydd finns. Samtidigt jagas den intensivt nästan överallt. I gengäld görs stora utsättningar, just i jaktsyfte.
En gräsandshane i praktdräkt är omisskännlig, med sitt mörkgröna, lite glänsande huvud, bruna bröst och sin vita halsring och klargula näbb. Honor och ungfåglar är mer diffusa, allmänt brunfläckiga och kan förväxlas med flera andra simandshonor, som dock bara sällsynt ses vid eller i närheten av Strömmen. I flykten kan man hos alla gräsänder lägga märke till den breda mörkblå vingspegeln med tydliga vita kanter.
På sommaren, när häckningen är avklarad, anlägger alla änder i samband med ruggningen en så kallad eklipsdräkt, och hos gräsanden blir hanen då snarlik honan. Vuxna hanar i eklips kan kännas igen på ett mer rödbrunt bröst och en enfärgat matt gul näbb – honor har orange näbb med oregelbundna svarta teckningar.
Även om en stor del av de skandinaviska gräsänderna är flyttfåglar övervintrar också många på våra breddgrader, inte minst just på Stockholms ström. Gräsanden är vanlig i stan året om, men koncentrationerna blir som störst om vintern och den är den klart dominerande arten i myllret vid matningsställena, där det under kalla, isrika år formligen kan koka av fåglar. De flesta övervintrande gräsänderna kommer från Mälardalen, men en del har också visat sig komma från Finland och Ryssland.

Brunand
Brunanden häckar i vegetationsrika slättsjöar med hyfsade öppna vattenytor och visst djup – omkring en meter. Men även så pass små sjöar som Lappkärret, på norra Djurgården, duger. Brunanden är en dykand, men den födosöker både genom att dyka och tippa framåt som en simand. I praktdräkt har hanen mörkt rödbrunt huvud, silvergrå rygg och kroppssidor, glänsande svart bröst och akter och lång svart näbb med ett ljusgrått fält. Honan är förvillande anonymt brunaktig, med diffusa ljust beige teckningar framför och bakom ögat. På vintern har hon något ljusare rygg och sidor. Ungfåglarna liknar de äldre honorna. Bästa kännetecknet är ofta brunandens rätt karakteristiska huvudprofil, med lätt toppig hjässa, flack panna som mjukt övergår i den långa näbbens konkava rygg. Många adulta honor har också ett ljust band över främre delen av den i övrigt svarta näbben. I flykten uppvisar både honan och hanen ett ljusgrått vingband, vilket skiljer den från andra dykänder.
Brunanden invandrade till Sverige österifrån under 1800-talet, men har under de senaste decennierna gått kraftigt tillbaka som häckfågel, precis som i flera andra västeuropeiska länder. Det är oklart varför, men förändringar i häcknings- eller övervintringsområden är en möjlig orsak.
I Sverige är brunanden i huvudsak en sommargäst, från mars-april till september-oktober. Men på Stockholms inre vatten ses den tvärtom nästan bara på vintern. Det beror förstås på att innerstan inte erbjuder några lämpliga häckningsmiljöer, medan det däremot är en skaplig övervintringslokal för arten. Det rör sig dock aldrig om några stora antal. De flesta vintrar ses några exemplar, men sällan fler än tjugo. Är det fåglar som häckar i närheten eller kommer de längre ifrån? Det är svårt att veta, men om höstarna berörs vissa delar av Sverige i alla fall av ett stort inflöde av brunänder österifrån. Så det är inte otänkbart att våra övervintrare också kommer därifrån.

Vigg
De lysande gula ögonen kan ge den knubbiga lilla dykanden en ömsom förvånad och ömsom tuff uppsyn. Vigghanen är i praktdräkt svart med rent vita flanker och en lång hängande nacktofs. Honan är mörkbrun med något ljusare kroppssidor och en mindre tofs. En del honor har lite vitt kring näbbfästet och kan då förväxlas med bergandhonor, som sällsynt kan ses på Stockholms vatten. Men den vita nosgrimman är alltid större hos berganden, som också har en något annorlunda, mer rundad huvudform. Viggen har dessutom i alla dräkter åtminstone en antydd nacktofs och en större svart näbbspets än berganden. Båda arterna har vita vingband.
Viggen häckar allmänt över hela Sverige, men tyngdpunkten i utbredningen ligger i öster och norr. Man kan hitta den i de flesta insjöar och dammar med viss strandvegetation, ända upp till fjällens videregion och även längs Östersjökusten. Enstaka par brukar också häcka i storstan, till exempel i Hammarby sjö och vid Reimersholme. Men det är framför allt vintertid som denna art bidrar till att sätta prägel på fågellivet i stan. Den är då den, näst efter gräsand, talrikaste anden på Stockholms ström. Mellan 100 och över 1 000 viggar kan ses på vattnen kring matflotten (nära Strömbron) och Kastellholmen. Antalen varierar stort beroende på isläget – ju strängare vinter, desto större koncentrationer och fler fåglar.
Under ett antal år på 1960- och 70-talet ringmärkte man vintertid änder och måsar på Strömmen. Fåglarna fångades vid matflotten med håv eller bara händerna av två personer, medan en tredje upplyste allmänheten om vad som pågick och vad syftet var. Återfynden blev ganska många, eftersom det i många fall rörde sig om arter som jagades. Beträffande viggen visade det sig att många av de fåglar som övervintrade i Stockholm om våren flyttade mot nordost, till Finland och Ryssland, somliga till och med bortom Uralbergen.

Knipa
Knipan har en mycket speciell profil, med ett stort bulligt, trekantigt huvud, som verkar fasttryckt som en knopp på halsen. Den höga pannan stupar brant mot den korta lilla näbben, som är anpassad för att fånga vatteninsekter och små fiskar snarare än växter. Hanens vita teckningar på hals, bröst, sidor och vingar får den att lysa på långt håll. Ryggen är övervägande svart och huvudet grönsvart med en oval vit fläck vid näbben. Honan har brunt huvud och inte så mycket vita teckningar, sidorna är i stället gråtonade.
Knipan är en vanlig dykand som förekommer över nästan hela Sverige. Den häckar helst i skogsomgärdade sjöar och vattendrag och gör ett enkelt dunrede i något trädhål (ofta av spillkråka) eller i särskilda knipholkar. Knipan är rätt tålig och flyttar sällan långt, mest bara för att komma undan snö och is.
Till skillnad från många andra dykänder är knipan sällan särskilt social. Under häckningstid tolererar paret inga artfränder i närheten, men även under andra delar av året ser man mest enstaka individer eller mindre och löst sammanhållna flockar. På Strömmen är knipan framför allt en vintergäst, men även om den inte är ovanlig ses den sällan i några större flockar. En handfull till strax under tjugo individer är vanligt.
Tidigt på våren parningsspelar hanarna genom att kasta bakåt med huvudet och simma med näbben uppåt.
Flygande knipor frambringar ett karakteristiskt vinande ljud med vingarna, som man kan höra även på kvällen och natten. På så sätt kan man känna igen knipor även när det är mörkt.

Storskrake
Storskraken är en långsträckt and med en utdragen, spetsig och tandad näbb, som har en nedåtböjd liten krok i spetsen. Halsen är lång, men hålls när den simmar för det mesta indragen, så att den tvärtom ser rätt korthalsad ut. När den flyger ger däremot den utsträckta halsen skraken ett lite lom- eller doppinglikt utseende. Hanen har i praktdräkt ett glansigt mörkgrönt huvud med en stor, bakåtkammad frisyr som slutar i en fyllig nacktofs. Men tofsens utseende varierar med humöret. Kroppen är till största delen vit med en vacker laxrosa ton, som bleknar framåt våren. Ryggen är svart. Honan har mörkbrunt huvud med liknande frisyr. På hakan har hon en skarpt avsatt vit fläck och på halsen slutar det bruna likaså i en skarp gräns mot det ljusare bröstet. Bland annat dessa båda karaktärer skiljer storskrakhonan från den annars rätt snarlika småskrakhonan, som har diffusare hakfläck och övergång mellan huvud och bröst. Småskraken ses sällsynt på Stockholms ström.
Storskraken häckar över hela landet, både vid kusten och i inlandet, där klara sjöar och älvar föredras. Den vill gärna ha tillgång till trädhål som kan användas som boplats. Men holkar och andra håligheter kan också duga.
Även om storskraken häckar i Stockholms omedelbara närhet är den på Strömmen och närliggande vatten i första hand en vintergäst, och dessutom en ganska talrik sådan. Efter häckningen blir den mer sällskaplig och på sensommaren och hösten bildar den ofta större flockar, framför allt vid kusten. Den flyttar sällan längre än vad isläget kräver och många kan då dra sig till sådana skyddade och matrika platser som Strömmen.
Storskraken lever i huvudsak av fisk, men den lockas även till matningarnas bröd- och fröutbud. Troligen är det något den har lärt sig genom att härma andra änder.

Smådopping
Smådoppingen är en fåtalig och knappt årlig vintergäst i storstan, och den brukar därför tilldra sig lite extra intresse bland fågelskådare när den dyker upp. Det är en mycket liten och rätt korthalsad dopping som kan få en att tänka på en andunge. Vinterdräkten är varmt beige på sidorna och det mesta av halsen. Ryggen, nacken och hjässan är mörkt chokladbruna och den lilla näbben är ljus. Den brukar göra ett lite fluffigt intryck, särskilt gillar den att fluffa upp den vita aktern. Sommardräkten är kastanjebrun och mörkbrun, men när den anläggs brukar smådoppingen redan ha lämnat betongens vatten.
Smådoppingen häckar sparsamt i små, vegetationsrika och fiskfria sjöar i Götaland och Svealand. Flera lokaler i Stockholms närhet hyser regelbundet häckande smådoppingar. Men det är en rätt tillbakadragen fågel, som ofta gömmer sig i den täta vegetationen och den kan vara svår att få syn på, även om tålamod brukar ge utdelning.
De flesta smådoppingar lämnar vårt land på hösten och flyttar till Västeuropa. Arten befinner sig hos oss på nordgränsen av sitt utbredningsområde och den anses vara känslig för kalla vintrar. Trots det väljer en del individer alltså att stanna kvar under vintern, om denna är någorlunda mild. Smådoppingen brukar då hålla till på mer öppna lokaler, ofta i hamnar och kring bryggor i städer.
Helt lätt att få se är den trots allt inte. Den är som sagt väldigt liten och den simmar ofta tätt intill kajkanter och i skuggan under bryggor och dyker frekvent och länge. I gengäld brukar den vara rätt stationär när den väl har fattat tycke för en vinterlokal. Båtbryggorna i Hammarby sjö, Karlbergskanalen och Skeppsholmen är några platser där smådoppingar har stannat någon period under vintern.

Skäggdopping
Skäggdoppingen är den största och mest välbekanta doppingen i Sverige. Med sin långa hals och långa, spetsiga näbb har den en typisk form, som gör den lätt att känna igen. När den simmar hålls halsen antingen upprätt eller S-formad, så att en del av nacken vilar mot ryggen. Sommartid har den stora, iögonfallande polisonger i rödbrunt och svart, och svarta, lite spretiga tofsar på huvudet. De här attributen lägger den ifrån sig när den om hösten övergår till vinterdräkt, en dräkt som ger ett allmänt ljust intryck, med vit framhals och vitt ansikte, svart band mellan ögat och näbben och svart hjässa. Huvudprofilen blir i den här dräkten lite slankare och toppigare. Flygande skäggdoppingar ser gängliga ut, med den långa halsen, de utstickande fötterna och snabba vingslagen.
På våren utför paren en parningsdans då de brer ut sina ståtliga polisonger och tofsar, skakar på huvudet framför varandra och plaskar i vattnet. Mot slutet går de mot varandra bröst mot bröst och reser kropparna ur vattnet så att det nästan liknar en balett.
I våra trakter är skäggdoppingen i huvudsak en flyttfågel, som övervintrar i Västeuropa. Om vintern inte är alltför hård brukar en del individer dock dröja sig kvar och kan då särskilt ses i skyddade havsvikar, men ibland även på Strömmen. Men skäggdoppingen visar sig på stans vatten också under andra årstider, dels som rastande flyttfågel under vår och höst och dels som fåtalig häckfågel. En liten vassrugge vid Kungsholmsstrand eller i Hammarby sjö kan duga för att ett par ska ge sig på ett bobygge. En karaktärsfågel i många näringsrika sjöar, men som i Stockholm alltså även kan tänka sig ett storstadsliv.

Storskarv
Storskarven är en hyfsat stor, mörk vattenfågel, med grov hals och kraftig lång näbb med en krok i spetsen. Simmande fåglar ligger lågt med kroppen och håller näbben snett uppåtriktad. Skarvar som vilar på klippor, stolpar eller i träd står halvt upprätt, inte sällan med utbredda vingar, troligen för att torka dem. Den har något reptillikt över sig; urtidsfågel är en annan vanlig association.
Vuxna storskarvar är svarta med en metallisk glans. I häckningsdräkt har de en vit kind, korta vita plymer i nacken och under en kort period också en vit lårfläck. Vinterdräkten är mattare och saknar de rent vita teckningarna. Ungfåglar är mer sotsvarta och har i varierande grad ljus undersida.
Storskarven häckar närmast i Mälaren och skärgården och ses fåtaligt kring Strömmen under alla tider på året. Den lever opportunistiskt av olika sorters fisk. Under 1980-talet och ett par decennier framåt expanderade den kraftigt i Östersjön, men ökningen verkar åtminstone i Stockholms skärgård ha planat ut sedan början av 2000-talet. Möjligen har vi istället börjat se en minskning.
Fågelarter som ökar snabbt och syns eller hörs mycket blir lätt kontroversiella, och ofta börjar det talas om skador de orsakar. När det gäller storskarven har det till exempel hävdats att den inverkar negativt på fisket. Forskning publicerad vid Stockholms universitet (2012) har dock visat att arten haft ytterst liten inverkan på fiskbestånden i Östersjön. Sådana här spontana expansioner bland fåglar tenderar dessutom att reglera sig själva med tiden, vilket också tycks vara fallet med storskarven.
Storskarven är en fascinerande fågel, som inte bara låter oss ana den evolutionära länken till dinosaurierna, utan som också förtjänar respekt för den ekologiska nisch den har funnit och anpassat sig till.

Gråhäger
Blickstilla står den i strandkanten och väntar på rätta ögonblicket att hugga någon fisk. Trots att gråhägern är stor och ståtlig är den lätt att förbise där den smälter in i omgivningen under det överhängande grenverket, i vasskanten eller uppe i trädet. När man ser den på nära håll brukar den dock göra intryck.
Arten kallas ofta kort och gott häger, men eftersom det i Europa finns flera andra hägerarter och åtminstone en av dem (ägretthägern) har blivit alltmer regelbunden i Sverige är namnet gråhäger befogat. Inte oväntat är grått den dominerande färgen, särskilt på ryggen och de hopfällda vingarna. Halsen och ansiktet är dock ljust gråvita till vita, hjässans sidor är svarta och pannan hos vuxna fåglar är vit. På ungfåglar är hela hjässan mörkt grå. Särskilt flygande gråhägrar framstår som väldigt stora fåglar, med breda och alltid kraftigt kupade vingar. Den indragna halsen hjälper till att skilja den från andra stora, långbenta fåglar, till exempel trana.
Gråhägern kan ses under större delen av året, lite här och var i Stockholms strandkanter. Ibland ser man förbiflygande fåglar. Men det är trots allt en rätt fåtalig gäst. De flesta hägrarna härrör antagligen från kolonin vid Isbladskärret på södra Djurgården. Vintertid brukar en stor del av dessa fåglar hålla till på andra sidan stan, vid Råstasjön i Solna.

Havsörn
För inte så länge sedan, på 1960- och 70-talen, var havsörnen på väg att utrotas i Sverige, på grund av påverkan från miljögifter. Men tack vare stödutfodringar och förbudet mot bland annat DDT har Nordeuropas största rovfågel numera en god stam i landet och är inte en helt ovanlig syn ens över Riddarfjärden eller Saltsjön.
Havsörnen är en imponerande fågel som blir mer än två meter mellan vingspetsarna (200-240 cm). Men om man ser den på lite håll, högt uppe på himlen, är storleken inte alltid uppenbar. De jämnbreda vingarna, med en svagt buktande bakkant och långa spretande fingrar är då en bra hjälp för bestämningen. Har man möjlighet att studera den närmare kan man lägga märke till det framskjutna huvudet med den kraftiga näbben och den ganska korta och svagt kilformade stjärten. Äldre fåglar har vit stjärt och ljust gulbrunt huvud och gul näbb. Men det tar cirka fem år för en havsörn att få adult dräkt och de yngre fåglarna hinner genomgå flera skepnader på vägen dit, från de ganska enhetligt mörkbruna juvenila fåglarna till de mer brokiga halvvuxna örnarna. Storleken och silhuetten brukar dock räcka för att man ska se vad det rör sig om – i området är det den enda örnen man normalt kan förvänta sig att träffa på.
Det är rimligt att tänka sig att de örnar som flyger in över stan för att jaga är fåglar som häckar någonstans i närheten, till exempel i innerskärgården, men de kan också vara mer långväga. Även om vuxna par med etablerade revir brukar vara tämligen stationära rör sig yngre fåglar ofta över betydande områden. Att vi idag kan se havsörn i centrala Stockholm är hur som helst ett bevis för att det går att rädda hotade arter om rätt åtgärder sätts in.

 

 

 

Duvhök
Den kraftfulla duvhöken är en skogslevande rovfågel som föredrar äldre grovstammig barrskog med visst lövinslag. Den har breda vingar och lång stjärt. Vuxna fåglar har tvärvattrad undersida, mörkt skiffergrå ovansida och ett tydligt ljust ögonbryn. Ungfåglar har en brunare grundfärg, är streckade på undersidan och har ett otydligare ögonbryn. Honan är, liksom hos de flesta andra rovfåglar, betydligt större än hanen. Se vidare under sparvhöken. Särskilt under häckningen är den mycket tillbakadragen.
Att man så pass ofta ändå ser denna skygga, typiska skogsfågel, sitta på något hustak mitt i stan eller svepa förbi över någon gata med fullt av bilar och människor har sina förklaringar. Här finns nämligen året runt god tillgång på mat: duvor, kråkfåglar, måsar och kaniner. Och på nära avstånd finns tillräckligt stora skogsområden med tillräckligt gamla träd. Det är för övrigt inte bara i Stockholm som duvhöken har anpassat sig till att pendla mellan jaktområdena i tätorten och boplatsen i den närliggande skogen. Liknande vanor har iakttagits i andra städer i flera länder över dess stora utbredningsområde.
Störst chans att se duvhök kring Strömmen och andra delar av stan har man under vintermånaderna, då fåglarna inte är upptagna med häckningen och de har svårare att hitta mat i skogen. Att de bytesdjur den har specialiserat sig på i den urbana miljön till stor del utgörs av sådana som kommunen gärna vill hålla efter gör att duvhöken, ur ett mänskligt perspektiv, måste betraktas både som en resurs och en häftig naturupplevelse.

 

 

 

Sparvhök
Sparvhöken är vid sidan av ormvråken den vanligaste rovfågeln i Sverige. Till form och teckning liknar den släktingen duvhöken, men är betydligt mindre än denna. Skillnaden är påtaglig även mellan den största sparvhökshonan och den minsta duvhökshanen. Likväl är det lätt att förväxla de båda arterna, men några bestämningsknep finns.
Sparvhöken flyger med serier av snabba vingslag som ger den höjd, varvade med korta glidflykter då den sjunker. Duvhökens flykt är stadigare och rakare, utan höjdtapp i glidmomenten. I flykten framträder den typiska höksilhuetten, med lång stjärt och breda vingar. Jämfört med duvhöken är den slankare om höfterna, har kortare vingar och en proportionellt längre stjärt med skarpare hörn. Hos en sittande sparvhök kan man om man ser benen och fötterna lägga märke till att de är bra mycket klenare än hos duvhöken.
Kinderna och det tvärvattrade bröstet har hos sparvhökshanen en mer eller mindre tydlig rödbrun ton. Ovansidan är ljust grå till blågrå. Honan är mer brun på ovansidan, har ett smalt ögonbrynsstreck och gråbrun vattring på undersidan. Ungfåglar är till skillnad från unga duvhökar grovt tvärvattrade på undersidan.
Sparvhöken häckar i skog, men är som regel mer bekväm med öppna miljöer och tät bebyggelse än duvhöken. I Skandinavien är de flesta sparvhökar flyttfåglar, men det är inte ovanligt att en del övervintrar i våra trakter och båda arterna kan ses året om i Stockholm, även kring Strömmen.
Hökarna är skickliga jägare, särskilt i trånga miljöer. Medan duvhöken gärna drygar ut fågelkosten med kaniner och harar är sparvhöken dock en mer utpräglad fågelspecialist. Den tar framför allt små- och medelstora fåglar, från mesar och finkar till fåglar av traststorlek. Men den kan också slå förvånansvärt stora byten, som duvor, som kan vara lika stora som den själv. Trots många likheter är sparvhöken verkligen en helt annan fågel än duvhöken.

 

 

 

Sothöna
Sothönan är en välkänd simfågel som ingår i den, för de flesta, mindre bekanta familjen sumphöns. Vintertid är den ofta en av de vanligaste arterna på Strömmen. Med sin sotsvarta kropp, sitt ännu något svartare huvud och sin lysande vita näbb och pannbläs är den lätt att känna igen. Den har lite knubbiga, runda former och simmar med nickande huvudrörelser. Benen och fötterna är kraftiga, med simflikar mellan tårna, alltså inte simhud som hos änder. Den ovanligare rörhönan, som ibland också ses i området, har bland annat gul och röd näbb och röd pannbläs och en lysande vit akter. Även de mer gråbruna ungfåglarna visar upp denna akterspegel, som varken gamla eller unga sothönor har.
Vid uppflog springer sothönan med karakteristiskt trippande steg på vattnet och slår med vingarna. Den är ofta väldigt ljudlig och de vanligaste lätena, korta, ljusa och genomträngande, hörs ofta även från de blandade vinterfågelflockarna på Strömmen.
Sothöns kan man se i Stockholm under hela året, men det är alltså under vintern som de större flockarna bildas, framför allt om kylan gör att det är ont om öppet vatten. Mellan 200 och 500 individer kan då ses enbart på Strömmen. Flertalet av de här fåglarna kommer antagligen från sjöar, vikar och dammar i östra Svealand, men det sker också ett inflöde österifrån. Sothöns som häckar i Finland, Baltikum och Ryssland flyttar västerut och övervintrar både i våra trakter och de västra delarna av kontinenten.

 

 

 

Skrattmås
För skrattmåsen, liksom för några andra måsfåglar, är Stockholms ström och kringliggande vatten framför allt en viktig vinterlokal. Skrattmåsen är en vanlig häckfågel i större delen av landet, särskilt i vassrika insjöar, men också i kärr och på öar vid kusten. De flesta fåglarna lämnar Sverige under hösten för att återkomma i mars-april, men på en del platser kan de också övervintra i betydande antal. Området kring Stockholms ström är den lokal i länet där det ses överlägset flest skrattmåsar under vintermånaderna.
Sommartid har skrattmåsen en iögonfallande brun huva. På hösten och vintern är huvudet istället vitt, men med en karakteristisk mörk fläck vid örat och i varierande grad över ögat. Den bästa karaktären, året om, är emellertid den vita framkanten på vingens hand, det vill säga den yttre delen av vingen. Ingen annan mås som normalt finns i Sverige har en sådan vingteckning. Skrattmåsen är också mindre än de måsarter den brukar sällskapa med kring Strömmen (om än bara marginellt mindre än fiskmåsen) och har en tunnare näbb, som vintertid har en blekt gulorange till rödaktig innerdel och svart spets.
Från slutet av april till augusti kan man också se fisktärnor i Stockholm. De är också vita med mörk huvudteckning, men är i övrigt ganska olika skrattmåsar. Fisktärnan är en slank, mycket elegant fågel med svart hätta, långa spetsiga vingar och lång kluven stjärt. Den flyger med lätta, elastiska vingslag.
Skrattmåsens skräniga, skorrande, lite rullande läte är ett välkänt och av många omtyckt vårljud. Man hör det särskilt från häckningskolonierna, men när vintern börjar ge vika blir det också ett allt vanligare ljud vid Stockholms vatten och kan väcka vårkänslor hos flanörerna.

 

 

 

Fiskmås
Bland de måsarter som är vanliga kring Strömmen är fiskmåsen och skrattmåsen de två mindre sorterna. Till utseendet liknar fiskmåsen dock mest den betydligt större gråtruten. Storleksskillnaden är ofta uppenbar, särskilt som man i området brukar kunna se dem sida vid sida. Men andra karaktärer att se efter är den mindre och smalare näbben, det rundare huvudet och den nättare formen. Vuxna fiskmåsar har i sommardräkt ljusgrå rygg och vingovansida, rent vitt huvud och vit kropp, gulgröna ben och gul näbb. Vingspetsarna är svarta med en stor vit fläck längst ut – en så kallad slant. På vintern blir huvudet streckat och näbben får en mattare färg. Ungfåglar har en prydligt brunfjällig ovansida och ett gråbrunt huvud och bröst. Till vintern får de en grå rygg, medan vingarna är trefärgade i brunt, grått och svart. Den vita stjärten har ett brett svart ändband.
Fiskmåsen är jämte skrattmåsen vår vanligaste måsfågel och den häckar över hela landet, i kolonier eller enstaka par, vid sjöar, åar, i våtmarker, längs kuster och i samhällen. Precis som när det gäller skrattmåsen minskade antalet under 1900-talets sista decennier, men verkar nu ha stabiliserats igen. I Stockholm häckar en del par bland annat på hustak.
Vintertid är fiskmåsen klart fåtaligare än både skrattmåsen och gråtruten kring Strömmen och närliggande vatten. Allt mellan 10 och drygt 100 individer brukar man kunna se i området mellan matflotten och Kastellholmen en normal vinterdag. Som för alla andra arter som är knutna till vattnet varierar antalet stort beroende på isläget.

 

 

 

Gråtrut
De större måsfåglarna kallas för trutar. Av dessa är gråtruten den vanligaste arten i Sverige och den ses allmänt både längs kuster och i inlandet. Kring Stockholms ström förekommer den under hela året, men störst antal brukar ses under vintermånaderna, då den tillsammans med skrattmåsen dominerar i det stundtals täta måsvimlet.
Alla vuxna trutar har en röd fläck av lite varierande storlek på den gula näbben, som dessutom alltid är betydligt grövre än hos måsarna. Gråtruten har ett ganska stort, lite kantigt huvud, vilket ytterligare hjälper till att skilja den från den snarlikt tecknade fiskmåsen. Vuxna gråtrutar har vit kropp och vitt huvud, som på hösten blir kraftigt streckat. Ryggen och vingovansidan är ljusgrå, men vingspetsarna är svarta med vita fläckar. Ingen av de andra vanliga trutarna har denna grå ovansida.
Det tar flera år för en trut att utveckla vuxen dräkt och vägen dit går genom komplicerade och variationsrika ungfågeldräkter, som gör de olika arterna svåra att skilja från varandra. Under sitt första levnadsår är gråtrutar för det mesta rätt enhetligt brunmelerade, med invecklade vita mönster på vingarna – ofta kan man se ett tandmönster på en del av fjädrarna. På flygande unga gråtrutar kan man urskilja ett lite ljusare så kallat ”fönster” på en del av vingens i övrigt mörkbruna pennor. Den ljusgrå ovansidan börjar som regel anläggas under fågelns andra vinter.
Gråtruten är allätare, vilket gör att den har lätt att anpassa sig till många olika miljöer. Den tar bland annat fisk, kräftdjur, maskar, insekter, ägg och ungar av andra fåglar och inte minst avfall av olika slag. Även om gråtruten är allmän har den under 2000-talet minskat kraftigt i antal. En möjlig orsak till detta anses vara förändringar i sophantering och fiskemetoder.

 

 

 

Havstrut
Störst av alla måsfåglar är havstruten. Vuxna fåglar har, liksom vuxna silltrutar, svart rygg och vingovansida, men med stora vita fläckar på vingspetsen (silltruten har bara en liten vit ”slant”). Benen är i alla åldrar blekt skära. Näbben är mycket grov och tjock och är det kanske bästa kännetecknet hos unga fåglar, som annars kan vara rätt lika unga gråtrutar. Den svarta manteln börjar anläggas först när havstruten ruggar till sin andra sommardräkt, vilket sker på våren under dess andra levnadsår.
Havstruten är mer kustbunden än de andra måsarter som regelbundet ses kring Strömmen. Om man är ute i skärgården ser man den ofta inta den högsta punkten på skären, där den ger ett majestätiskt intryck, som om den vill tala om vem som bestämmer på kobbarna och klipporna. Den häckar i enstaka par eller små kolonier, på en del ställen tillsammans med andra måsarter. Havstruten lever av fisk, som den ibland tar av andra fåglar, av as, avfall, fågelungar och ibland även vuxna fåglar. På vissa håll anses den ha en negativ inverkan på andra kustlevande arter, som ejder och alkor.
Havstruten är en stannfågel, men precis som andra trutar rör den sig ofta över stora områden under icke häckningstid. Innerstans vatten besöks framför allt under vintermånaderna, då alltifrån några enstaka till uppemot ett femtiotal individer brukar kunna ses. På sensommaren och hösten dyker också en hel del unga havstrutar upp och kan då bidra till den allmänna bestämningsproblematiken för trutskådarna.

 

 

 

Silltrut
Vuxna silltrutar påminner något om havstrutar genom att de har vit kropp och svart rygg och vingovansida. Men silltruten har gula ben (inte skära, som havstruten) och har bara en liten vit fläck på vingspetsen. Det är dessutom en mindre och slankare fågel, med ett rundare huvud och smalare näbb. Proportionerna är i genomsnitt något nättare även jämfört med gråtruten.
Ungfåglarna liknar dräktmässigt de båda andra vanliga trutarna, men är för det mesta mer enhetligt mörkbruna till brunsvarta, med svagare och tunnare vita mönster på ovansidan. Om man kan se den utsträckta vingen är den mer jämnt brunsvart än hos unga grå- och havstrutar.
De silltrutar som häckar kring Östersjön skiljer sig något från dem som finns på svenska Västkusten och vidare västerut och betraktas som en egen ras, ibland till och med som en egen art. Bland annat är ovansidan tydligt svartare än hos de västliga silltrutarna, som är tecknade mer i blyertsgrått. Denna ras, ”Östersjösilltruten”, har ett starkt fäste just i Stockholmstrakten, där den häckar på öar och inte sällan hustak. Under slutet av 1900-talet minskade den kraftigt, men under 2000-talets första decennium har en återhämtning skett. Den är under våren och sommaren en vanlig syn på och i närheten av Stockholms vatten. Med tanke på dess begränsade utbredning skulle den kunna betraktas som en symbolfågel för stan.
Östersjöns silltrutar är utpräglade flyttfåglar. De lämnar häckningsområdena under juli till september och övervintrar till största delen i östra Afrika. I början av april börjar man kunna se denna långdistansflyttare i Stockholm igen.

 

 

 

Vittrut
Vittruten är en arktisk fågel och sällsynt vintergäst kring Stockholms ström, liksom längs övriga Sveriges kuster. I Stockholm ses den inte ens årligen, men området kring Strömmen betraktas ändå som en klassisk lokal för arten, dels för att platsen är lättillgänglig och dels för att denna ståtliga, helvita, eller åtminstone helt ljusa, trut trots allt dyker upp här med viss regelbundenhet. Störst chans att se den har man kalla vintrar, särskilt under januari till mars.
Vittruten är nästan lika stor som havstruten, men något kompaktare byggd, med lång, kraftig hals och relativt breda, trubbiga vingar. Det är oftast ungfåglar som ses i Sverige. Dessa är ljust gråbeige med otecknade beigevita vingspetsar. Näbben är typisk, med en ljust skär innerdel och en skarpt avsatt svart yttre tredjedel. Under våren bleknar fjäderdräkten mer och mer och om man får syn på en ung vittrut i maj är den nästan helt kritvit. Äldre fåglar är ovanligare, men kan också ses hos oss. Helt vuxna vittrutar är vita med ljusgrå mantel och lysande, helvita vingspetsar. Huvudet är på vintern kraftigt brunstreckat. Näbben är gul med röd trutfläck.
De närmaste häckningsområdena finns på Island, Svalbard och i nordvästra Ryssland. Den övervintrar från isgränsen och sällsynt till Nordvästeuropas kuster, men är mindre ovanlig längs till exempel hela den norska kusten än den är hos oss.
Vittruten går ibland under benämningen ”borgmästaren”, ett namn som torde syfta på dess vana att, på häckplatserna, myndigt trona på klippkrönen. Samma ord finns för övrigt också i artens franska och holländska namn.

 

 

 

Kaja
Det är möjligt att kajan inte är en art som de flesta förknippar med Strömmens fåglar, men faktum är att man nästan alltid kan se kajor när man rör sig på stan. Det är en fågel som i hög grad har anpassat sig till ett liv i människans närhet. Kajor uppehåller sig gärna i närheten av såväl fågelmatningar som platser där människor kan tänkas lämna matrester efter sig. Och om man i skymningen lyfter blicken mot himlen är det inte ovanligt att man får se stora flockar som samlar sig för kollektiv övernattning i någon park eller på några stora industribyggnader.
På håll ser kajor helmörka ut och det är vanligt att folk blandar ihop dem med kråkor, som de ibland sällskapar med. Men kajan är mindre än kråkan, har smalare vingar och flyger ofta i tätare flockar. På nära håll är den jämförelsevis korta näbben, den grå nacken och vita irisen slående karaktärer. Det är en talför fågel och till dess vanligaste läten hör korta eller mer utdragna, metalliskt klangfulla ”kjaanden” som tydligt skiljer den från andra kråkfåglar.
Kajan häckar ofta i håligheter i hus och större byggnader, skorstenar och kyrktorn med mera, men även i parker och glesare lövskogar där det finns trädhål. De vita ögonen lär fungera som en upplysning för andra fåglar om att ett bohål är upptaget – i hålighetens mörker är den svarta kajan väl dold, men ögonen lyser. Kajparet håller ihop livet ut, men kajan är en social fågel som ofta till exempel söker föda i flock, inte sällan på åkrar och fält.
Kajor är allätare och dessutom mycket uppfinningsrika när det gäller att hitta sätt för att få tag på mat. De kan också bli rätt tama. Allt detta gör att man inte bara stöter på dem vid Strömmens fågelmatningar, utan även på utomhuskaféernas stolsryggar, där de vakar över de eventuella rester som faller från de tvåbenta gästernas bord, och kring grillkioskernas papperskorgar, där de skickligt fiskar upp sådant som de finner ätbart.

Gråsparv
Gråsparven är en fågel som bara förekommer i människans närhet, såväl på landet som i städer och förorter. Den är välkänd och vanlig, men mycket mindre vanlig än den var för bara några årtionden sedan.
Gråsparvar besöker gärna fågelmatningar och matflotten vid Stockholms ström utgör inget undantag. Deras ofta flockvisa uppenbarelse bland de andra fröätarna utgör knappast någon färgexplosion, men man kan i deras alldaglighet ändå ana en sorts anspråkslös skönhet. Hanen har en svart haklapp med suddiga kanter, blygrå hjässa med kastanjebruna sidor, gråvit kind, grå undersida och brun rygg med kraftiga svarta streck. Honan är diskret brunbeige, med liknande brun och svartstreckad rygg som hanen har, men med matt brunbeige hjässa och helt grå undersida och kind.
Även om gråsparven fortfarande är vanlig har arten alltså upplevt betydligt bättre tider. När jordbruket såg annorlunda ut och hustaken kunde vara av halm hade den säkert en sorts storhetstid på landsbyggden. Men under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet expanderade den kraftigt även i städerna. Anledningen anses ha varit de många hästar som då användes i städerna för att dra vagnar och droskor. Gråsparvarna livnärde sig på de frön som de havreutfodrade hästarna spred med sin spillning. När så hästarna ersattes av bilar skedde en första kraftig minskning. Men sedan 1970-talet har en ny och på sina håll lika dramatisk nedgång skett, i Sverige och flera andra länder i Västeuropa. Vad som gör det extra bekymmersamt är att ingen den här gången ännu har kunnat förklara vad denna kraftiga minskning beror på.
Men möjligen har gråsparven nu sett botten i den nedåtgående spiralen. Det finns nämligen tecken som tyder på att den, åtminstone i Sverige, sedan 2010-talet har börjat återhämta sig något.

Pilfink
Pilfinken är en av våra vanligaste fågelbordsgäster vintertid. Den är också en av de vanligaste småfåglarna i de lite hårdare miljöerna kring Stockholms ström och stans andra strandlinjer, bara det finns häckar eller täta buskar i närheten för den att gömma sig i.
Pilfinken är nära släkt med gråsparven och förväxlas ofta med denna, men är nättare och lite näpnare tecknad. Lättast skiljs den från släktingen på sin rödbruna hjässa, svarta kindfläck och vita krage. Till skillnad från hos gråsparven är könen lika.
Också pilfinken förekommer oftast i städer, mindre samhällen och kring gårdar, men den är inte lika hårt knuten till mänsklig bebyggelse som gråsparven. Den är även mer rörlig och slår ibland följe med andra finkar och sparvar till åkrar och fält.
I Storbritannien har pilfinken sedan 1980-talet minskat lika dramatiskt och oförklarligt som gråsparven, men i Sverige anses antalet häckande par ha varit stabilt under senare årtionden och den har till och med spritt sig något norrut.
Pilfinken livnär sig mest på frön, men sommartid utgör även insekter och spindlar en betydande del av dieten, och är den huvudsakliga födan åt ungarna. Den eventuella skada som pilfinkar orsakar på skördar, i trädgårdar eller på gräsmattor och åkrar, kompenseras med andra ord av att de håller efter mindre djur som troligen är till större skada för människan.

Stockholms Ornitologiska Förening (StOF)              
Box 1081, 101 39 STOCKHOLM

Plusgiro 577991-3