Backsvaleprojektet

Förutsättningarna för backsvalan i Sverige förändrades snabbt under 1900- och början av 2000-talet. Så sent som år 2000 kategoriserades arten som livskraftig i den nationella rödlistan. Idag, 20 år senare, klassas arten som sårbar. Det innebär att den löper stor risk att dö ut i vilt tillstånd i landet inom 50 år.

Backsvalan är den minsta och kanske näpnaste av svalorna. Till färgen är hon på ryggsidan enkelt brungrå och på undersidan vitkantig med ett mörkt band över bröstet, som är hennes säregna kännemärke. Stjärtens inskärning är mycket grund. Vingföringen är fjärils- eller fladdermusaktig, flykten ibland pilsnabb och kastande. Lätet är ett tonlöst raspande som av sandpapper, äst-äst, som hon kan dra i snabba haranger

Ur Erik Rosenbergs klassiska fälthandbok Fåglar i Sverige (1953).

Hjälp oss att kartlägga backsvalekolonier!

Backsvalekolonier i Mälardalsregionen har inventerats i StOFs regi sedan år 2016. Tack vare insatserna har vi nu en god överblick över artens förekomst och situation. Avsikten är att fortsätta inventera de aktiva kolonierna årligen, men när täkter läggs ned kan kolonier flytta och häckningar uppkomma på nya platser. Vi önskar ta del av sådan information för att planera vårt åtgärdsarbete. Du kan hjälpa oss genom att rapportera backsvalor i artportalen. Ange aktivitet i din rapport. Om det är häckning, försök att uppskatta antalet bohål.

Foton: Göran Claesson

Förändrade förutsättningar
Bortsett från förhållanden längs flyttvägar och i övervintringsområden beror backsvalans kraftiga tillbakagång främst på brist på lämpliga boplatser. Backsvalan är en kolonihäckare som föredrar grustäkter samt sand- och lerbrinkar. I takt med utbyggnaden av vattenkraften och regleringen av våra norrländska älvar under 1900-talet försvann många naturliga boplatser. Behovet av sand som byggmaterial till våra växande storstadsregioner innebar samtidigt att fler sandtäkter öppnades i landet, inte minst i Mälardalsregionen (som här avser Södermanland, Stockholm och Uppsala län). De färska skärningarna i sandtagen kom att erbjuda ett alternativ till de naturliga strandvallarna i de norrländska älvarna som arten tidigare föredragit. Tyvärr har flera täkter lagts ned på senare år.

Kraftig minskning i Mälardalsregionen
I takt med att täktverksamheterna börjat ställa om sina verksamheter eller läggas ned, har konstaterade backsvalehäckningar minskat kraftigt. Minskningen avser både antalet kolonier och antalet bohål i kolonierna. Nedlagda täkter överges redan efter några år, till följd av att häckbranterna rasar. Backsvalorna i vår region är därmed starkt beroende av aktiva täktverksamheter och färska skärningar.

Av de över 100 konstaterade kolonier som fanns i regionen i början av 2000-talet kvarstod endast 29 vid årets inventering (2020). Sju av dessa har fascinerande nog över 200 bohål.

Det finns hopp!
Många av de återstående kolonierna i Mälardalsregionen riskerar att försvinna parallellt med att fler täkter läggs ned. Därför är det viktigt att fler boplatser skapas i andra miljöer. Runt om i landet finns det flera fina exempel på sådana insatser. Vid naturum Getterön utanför Varberg har det anlagts en konstgjord backsvalebrink med hjälp av stenmjöl. I Torslandaviken i Göteborg har en hög med efterlämnat stenmjöl skyddats och blivit en permanent fristad, och på F17 i Blekinge har flygflottiljen hjälpt till att skapa sandbrinkar för backsvalan att häcka i. Nu är det dags för liknande initiativ i Mälardalsregionen!

Kontakt
Vill du delta mer aktivt i inventeringsarbetet, eller har du förslag på åtgärder eller samarbeten för att bevara och skapa häckplatser? Då är du välkommen att höra av dig till Fågelskyddskommittén. Det går också bra att bara ställa frågor om projektet eller backsvalan generellt.

Bohål (notera ungar i vissa hål) från Jehanders Löten, Munsö 2022-07-10. Foto: Per Claesson